Idag slog det mig…

Sandra lämnar mig. Jag fick en våg över mig med känslor av hur allt kommer bli framöver. Hur allt kommer kastas runt och allt jag tänkte på var att min fina vän ska flytta ifrån mig och alla andra för att pröva sina vingar. Jag är otroligt imponerad av henne, har alltid beundrat henne och det kommer jag alltid att göra. Men helst gör jag det då jag kan se och träffa henne när jag vill. Det går inte nu, och det känns rent ut sagt f-ö-r-j-ä-v-l-i-g-t! 

Kreativ jeansnojja

Jag är uttråkad! Då är det tur att jag har min blogg som sista utväg när jag absolut inte har något annat för mig. Låter hemskt jag vet!
Jag känner för att vara kreativ, skapa och förverkliga mina tankar. Men tiden räcker inte till. För att min konstnärliga ådra ska kunna palperas måste jag ha tid till att låta allt komma fram. Jag måste bli inspirerad och känna viljan. Och jag känner att snart kanske, det är dags. Snart är det dags för mig att börja pyssla om kvällarna igen, göra något fint kort eller göra ett väldigt välskrivet brev till någon. Bara för- att liksom.

Jag svamlar som vanligt.
För att byta ämne helt så känns det som att jag köpt grisen i säcken. Hittade mitt favorit jeans märke på rean för ett par veckor sedan. Men nu när jag går runt i dom känner jag att de är aaalldeles för små. Det väller över på ställen där det inte ska välla över, mina’ love-handles’ känns GIGANTISKA och jag får hoppa i mina ben när jag haft byxorna nere. Min mage som i normala fall är relativt platt bullar upp sig till räffliga vinterdäck! Otroligt motiverande tänkte jag i förmiddags, ”det är väl bara bra att gå runt och känna att detta inte funkar längre, och inte kommer jag äta något onyttigt idag bara för det!” Nu ikväll känns det snarare som att jag aldrig kommer vilja ta på mig dessa jeans igen, för att dom får mig att känna mig, som sagt gigantisk. Jag kommer nog lägga dessa skönheter (alltså dom är sjukt snygga när jag inte har dom på mig) på hyllan någon månad, hålla igen på käket och gå ner nått kilo och sedan testa igen. Så får det bli.

30 minuter till Paradise Hotel, till det ska jag åla mig ur jeans-helvetena, hoppa i mina största mjukiskläder, släppa en fis och börja andas normalt igen!

LizaSölkorv

Sitter och tänker på allt som jag måste fixa innan flytten den 1 Februari. Men som helt enkelt måste vänta ett par veckor till, hinner inte ta itu med det nu och det är väldigt tråkigt! Vill skriva ”att göra” listor och fixa allt in i minsta detalj och inte göra allt i panik sista veckan. Får planera lite i taget och sedan verkligen ta ett race och göra allt jävligt effektivt!
Sitter med min kaffekopp jämte mig och ska dra igång med pluggandet alldeles strax, hittar dock hela tiden andra roligare saker att göra, men eftersom jag och päronen är bortbjudna till moster och kusinerna ikväll så får jag nog bita i det sura äpplet och sätta igång inom en kvart i alla fall. Ska bara gå och hämta posten, diska och lite kolla upp lite annat först…

Min blogg är lika bister som kylan

– jag vet.
Men jag kan inte göra mig av med den, vill att den ska vara kvar här om jag får ett infall att skriva – som nu. Fast egentligen vet jag aldrig vad jag ska skriva om, verkligheten är ibland lite för allvarlig för att kunna skriva skämtsamt om. Och ibland är den så sagolikt overklig att jag inte tror mina egna ord när jag skriver dom. Men det är väl skönt att det är så, en berg-och-dalbana utan dess like. Mycket med detta har min utbildning att göra, jag har höga krav, prestationskrav utan dess like, dock trodde jag aldrig att jag skulle hamna på en utbildning som har ännu högre krav på dess elever. Men jag kämpar på så gott jag kan. Mycket av viljan kommer från Linus och familjen som peppar/tvingar mig att sitta med böckerna fast jag ibland hellre skulle göra något ofantligt mycket roligare. Typ äta ett ruttet ägg.
Antar att livet har sina perioder, just nu så händer det massor! Det är mindre än 4:a veckor kvar till jag ska flyga ut ur boet och flytta helt själv till en lägenhet i stan. Har otroligt spännande och skrämmande tankar kring detta! Mest om jag kommer överleva rent praktiskt, matlagning, socialt, och inte minst sömnmässigt, kommer jag kunna slappna av?  Och sedan om min mamma kommer överleva här hemma. Jag drar mig själv mellan två platser som jag verkligen vill vara på. Klart att jag trivs hemma och klagar inte alls på all vardagslyx, men tänk att få känna känslan att ta sitt egna ansvar för ens egna existens liksom. Att göra någonting äventyrligt bara för mig själv och ingen annan! Dock kommer jag behöva tonvis med hjälp från andra för att allt ska gå i lås, men det får vi ta när vi är där. Jag tror och hoppas att mina studier kommer gå lättare också, om jag bor så nära universitetet, allt som händer däromkring och mina härliga klasskompisar.
Känslan av att bo så nära Linus, är också en enormt spännande tanke, det ska jag inte sticka under stolen med. De första veckorna kommer han säkerligen få ett och annat akutsamtal om matlagning eller hur man tejpar igen brevinkastet för att undvika tjuvar – time will tell!

Dags för mig att komma ur min skrivarbubbla och göra något kreativt, som att gå igenom hur en synaptisk nervbana går från ryggmärgens baksträngsbanor till talamus och vidare ut  i en impuls!