Vart ska man vända sig när ens värld gått under? Vad fan ska man göra, när sorgen är otröstlig? Inga ord i världen hjälper, hade jag kunnat hade jag legat nerbäddad i min säng och inte stigit upp. Men jag kan inte det. Jag måste stiga upp. Jag måste upp. Upp till en yta och upp till en verklighet som även den har dåligt med syre. Vart får man sitt syre ifrån när all kraft har dunstat bort? Var får man all sin kraft ifrån när man inte orkar hoppas?
Dagarna går sakta. Så otroligt sakta. Det kvittar vad jag fyller dom med, tiden går inte fortare för det. Jag vill att det ska gå fort, jag vill ur den här sörjande soppan. Å andra sidan spelar det ingen roll om dagarna går fort eller långsamt, det gör lika ont ändå. Och det ironiska i den här dumma dumma situationen. Är att det finns mer att vänta. Hur länge kommer står man ut? Hur länge orkar man egentligen?
Jag hatar att man kan gråta ut alla tårar och känna sig bättre. Vad spelar det för roll när det hela tiden produceras nya? Hatar hela vätskebalansen, kan man inte bara få torka ut? Man kan hela tiden dränkas i känslor, svälla över. Men man kan aldrig få torka ut, och inte få känna någonting. Det är orättvist. Hela systemet är ologiskt när man är olycklig. Och det är precis det jag är. Helt och hållet totalt jävla olycklig.