Jag flyr verkligheten så ofta jag kan. Ändå är det saker som förföljer en vart man än går. Samma tankebanor, funderingar, ouppfyllda önskningar, begär och trassliga livsknutor som oavsett hur man drar från olika håll aldrig tycks redas ut.
Vardagen knallar på fast man är på så kallad semester. Allt ser likadant ut från olika vädersträck. Jag känner mig halv fast jag egentligen är mer än hel. Det är alltid någon liten bit som fattas, alltid oskyldiga som blir sjuka, alltid samma människor som blir lämnade. Allt blir förvirrande och mulet.
Det känns som att den självgående motorn i gräsklipparen har stannat hos oss alla. Vi tuggar på i långt sönderbränt ogräs med dubbel ansträngning. Jag ogillar de ständiga förändringarna, likt en 5 åring tjatar jag på allt och alla om att jag vill leva i den fina bubblan vi en gång hade. Men det som skiljer sig från då och nu går inte att ta tillbaka. Saker har förintats, insjuknat och blivit förpestat av omvärlden på ett eller annat sätt.
Allt har en ljus och en mörk sida. Det är när de mörka molnen hopar sig på samma gång som livet känns tungt och tråkigt. Ibland skingrar sig molnen och det finns bara lite trist dis kvar. Men oavsett hur man vänder och vrider på det
så var det längesen det var klarblått på min himmel.