.

Ibland har man dagar då man inte orkar bry sig.
Dagar då man bara slutar tänka.
Dagar som känns så grå.
Så tomma att det känns som att allt utanför snurrar runt.
Själv står man i mitten och stirrar ut.
Man finns där någonstans långt där inne. Letar.
Letar efter nästa steg .
Nästa steg man ska ta för sig.
Letar så mycket att man segnar ihop.
Söker svar på frågor man inte ens visste att man hade.
Är det så här det är meningen att vara?
Skulle det här verkligen bli så overkligt?
Är det overkligt eller vad är det som händer?
Man vänder sig inåt istället för utåt.
Vrider och vänder. Snurrar runt.
Men blir det så mycket bättre?
Som om vinkeln på saker och ting skulle göra under.
Som om allt grubblande skulle utgöra en skillnad. Mitt i allt.
Mitt i allt var det ja.
För allt runtomkring fortsätter ju.
Precis som vanligt.
Precis som det är tänkt.
Alla är upptagna med sitt. Och det är ju även jag.
Ingen tid för eftertanke.
Fast det egentligen känns som att man tänker alldeles för mycket.
Kanske är det helt enkelt bara så.
Att alla tankar alltid kommer finnas där. Att man ska lära sig att leva med det.
Men hur fan är det då tänkt, att man ska få ut något vettigt av allt?