Vissa dagar känns förutsägbara.
Andra dagar blir mest slentrianmässiga.
Många dagar blir bara som de blir.
En dag är inte samma som den andra.
Fick plötsligt ett behov av att hävda mig.
Vet väl egentligen inte vad jag vill komma fram till.
Eller jag vet kanske, men inte hur det blir.
Vad resultatet av allt skulle bli,
om man bara öppnade upp ett och annat.
Kanske är man rädd för att förlora.
Men då mest sig själv och ingenting mer.
Man uppfattas säkert som velig. Klen.
Visst, velande det går i släkten,
men klen, nej. Faktiskt inte.
Jag undrar om du vet det om mig.
På riktigt.
Jag antar att det som är det viktigaste,
det som skiljer oss åt så mycket.
Är grundtryggheten i allt.
Och den har jag.
Mer än du.
LIZA 
Vad roligt att du har börjat skriva i bloggen igen! Har saknat dig. Nu har du hittat hem i ditt skrivande. Jag blir en trogen läsare!
Jag kollar din blogg ibland och nu fick jag se att du börjat skriva igen så nu kommer jag att kolla oftare och nu kan jag skriva en kommentar så du förstår att jag läser vad du skriver. Jag vet ju att du ville bli journalist som barn men jag tror du hamnat helt rätt med yrkesvalet och då har du ju en bra hobby också inte att förakta.